Cancer finns ju överallt!
KRAM på dig Ida! Ha en skön helg!
Sjukdomar är inte snälla alla gånger, speciellt inte när dom drabbar närstpende personer.
Vad fint du tänker på Matilda.
Jag har följt många barncancerbloggar sedan strax innan Matilda dog (började med hennes...) och tänker också "Varför måste barn dö i denna sjukdomen? Varför måste barn dö överhuvudtaget?" - i nästa stund tänker jag "men jag vill ju inte att t.ex. någon av mina kompisar ska göra det heller, jag skulle tycka det var skitorättvist och dom är ju vuxna!".
så det har blivit så att jag tänker mer på ålder än barn - vuxen. min farmor dog när hon var 85 år och hon var vuxen, även om jag saknade och saknar henne så skulle jag ta det mycket hårdare om någon av mina nära vänner gick bort och där är de flesta 22 år och följaktligen vuxna. Men det är en oerhörd skillnad mellan 85 och 22. Att mina mor- och farföräldrar är döda är något jag accepterar - alla utom morfar var över 83 år, de hade levt långa liv och alla dör ju förr eller senare. Skulle någon av mina vänner dö så skulle det vara mycket svårare för mig. Vi är ju bara i början av vuxenlivet, det är så himla mycket kvar...
Kram!
Ida! Mitt i all fruktansvärt hemska cancer så finns det så mycket glädje man lär sig. Glädje över det lilla lilla. Sånt som man annars inte ens lägger märke till. Man blir glad över att man får en dag till. Att kunna ge lite glädje till nån annan känns också bra. Kampen för att ALLA barn ska överleva cancer ska aldrig ges upp! Det måste sitta barn på alla stolarna! Den rädslan att inte veta "vem" som försvinner - den är obeskrivlig.
Jag ska ge dig mina bästa tips för att bli en bra Barnsjuksköterska : Prata i barnetsögonhöjd (då pratar man inte "över huvudet"=förtroende), känn/ta på huden (enklast på underarmen; svettig? kall? intorkad? eksem?...), titta & lyssna på barnet. Sen att söka kunskap och vara nyfiken. Stort lycka till! Man kan allt man vill...nästan.
Kram