*

Har tittat på Grey's anatomy precis, en liten flicka dör i sin pappas famn efter lång tid sjukdom, de pratar om den fina platsen de ska åka till, med blå himmel, kritvit sand och genomskinligt vatten, bara de två, tillsammans. Mina ögon vattnas och jag börjar gråta som ett litet barn. Jag ser mig och Matilda ligga i sängen efter Matildas stora dag, en fin dag. Jag ser henne ligga i sin säng tillsammans med Ulrika, Anders, Isabella eller någon annan av hennes underbara släktingar. Jag ser framför mig hur jobbigt hon har det och jag kan bara föreställa mig hur det är när hon tar sitt sista andetag. Det känns som någon slår mig hårt i magen när jag tänker på det!
Hur ska jag klara av att se detta i mitt vardagliga liv? Barn som tynar bort och försvinner från sina familjer?! Hur ska jag klara av att jobba med detta utan att bryta ihop? Det är ju detta jag vill, jag vill jobba med dessa barnen och få de att känna sig trygga när de mår som värst! Men klarar jag detta utan att själv bryta ihop? Utan att varje gång det kommer in ett riktigt sjukt barn, kommer jag då kunna bortse från hur jobbigt det är för mig för jag förknippar det med Matilda och få ut positiv energi ifrån mig?!

Jag vet inte hur jag ska lyckas med det?!