*

Till och med på TV gör denna dumma dumma sjukdom mig ledsen. Såg nyss säsongs avsnittet av Grey's anatomy, såfint och som en liten barnunge som jag är så föll det duktigt många tårar. Att det kan påverka en så mycket trots att det är på TV, är ju inte riktigt klokt.

Så fort ag ser ett kalt huvud, någon som pratar om cancer, cellgifter, sjukhus, morfin, strålning och så vidare så tänker jag direkt på dig Matilda. Kommer det alltid att vara så? Inte alls nödvändigtvis så att jag blir ledsen, jag har många gånger ett stort leende på mina läppar när jag tänker eller pratar om AVBM, många undrar hur jag kan skratta, och prata om dig samtidigt...de undrar hur jag kan vara glad, det är ett litet barn som dött, somnat in och försvunnit från jorden och flugit iväg till himmeln. Men hade de kännt  dig Matilda så hade de också skrattat, jag menar det är svårt att göra annat, du underbara underbara fina tjej.
I helgen så röjde och städade jag mitt rum, foto på dig och mig kom fram och jag fick mig några goa skratt jag satt mig ner och tittade på fotona, tände Matildaljset som står på bokhyllan tillsammans med en torkad marzipan ros, som jag knykte från tårtan på din begravning, den påminner så mycket om dig, en öppen fin rosa ros...du var som en öppen bok, du delade alltid med dig av värme och glädje, precis som roser gör. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna slänga den rosen...är jag knäpp då? Den, ljuset och det fina fotot på dig när du var påskkärring kommer nog stå där länge länge till. Jag kan och vill inte släppa taget om dig, det är snart två år sedan du lämnade oss, två år, jag kan verkligen inte fatta att det gått så långt tid. Jag tror helt på allvar att du är i himmeln, att du sitter på regnbågen och dinglar med benen när de visar sig för oss på jorden. Jag tror du strosar omkring barfota på de gröna ängarna, plockar jordgubbar och luktar på solroserna som är höga höga.
Jag vet att du som person har påverkat många personer med ditt liv, med din glädje trots att cancern inte ville samma sak som vi och dig så fanns där alltid ett leende på läpparna och mod i hjärtat, alltid. Men du har inte bara påverkat mig, du har format mig, du har förändrat mig som person och detta till något bättre, jag har blivit en bättre människa på grund av dig gumman! Och jag hoppas att jag om några år kan få hjälpa andra små barn med cancer, att få de att vara lika trygg som du var på sjukhuset!
Tack för att du gjort mitt liv till något vettigt, att jag har hittat mitt kall i livet, för det är tack vare dig, det vet jag nu! Jag kan fortfarande känna en tveksamhet om hur jag ska klara detta yrket utan att bryta ihop, att se barn gå bort, lämna vår jord på grund av cancer, det är ju inte rärttvist...men ingen kommer någonsin att påverka mig så som du gjort, du är en speciell person och jag är så glad att jag fick känna dig, Matilda vännen! Jag saknar dig och tror nog att jag på allvar kan säga att jag älskar dig! Jag vet att det finns vissa som tycker att jag borde släppa matilda nu, sluta prata om dig, gå vidare, det  har ju gått så långt tid säger de. Men jag kommer aldrig kuna släppa taget om dig, du kommer alltid att finnas inom mig, alltid! För hur skulle jag någonsin kunna glömma Världens Allra Bästa Matilda! <3